Det var en så oerhört vacker och stämningsfull kväll i går i Åre gamla kyrka. Maja Francis med musiker var där och gav en konsert i samband med Åre Sessions. Hon har ett så speciellt uttryck i sin sång. Innerligt och naket. Och i sitt mellanprat berättade hon om sig själv och om sina svårigheter med depressioner och utmattning.

Det gör något med oss när en människa vågar vara ärlig och äkta. Vågar berätta också om det mörka i livet.

Jag tänkte där jag satt i kyrkbänken, otroligt berörd av både hennes berättelser och sång, på orden jag läste för en tid sedan. Ingvar Hirdwall, skådespelaren som ganska nyligen avlidit, hade vid ett tillfälle sagt:

Om jag vågar vara riktigt ärlig som skådespelare, om jag tar in mitt eget liv och låter det göra riktigt jävla ont, om jag är riktigt ärlig, kan det aldrig bli fel, då kan det aldrig bli dåligt.

Jag tror att de orden stämmer lika väl in på författarskapet. Om jag ska skriva något som berör en annan människa behöver jag ta in mitt eget liv i det jag skriver. Inte som att jag skriver om mig själv, inte att det handlar om mig, men det jag skriver om behöver bottna i mig. I den jag är. I min sorg och min smärta.

Hur tänker du?