Det var minus 18 när jag satte mig i bilen och åkte västerut. Klarblå himmel och en matt sol. Snötyngda träd och vita fjälltoppar omkring mig där jag åkte. Så ofta som jag behöver stanna och fota när jag är ute och åker. Så många fantastiska platser som finns här omkring. Jag kom fram till Storvallens fjällkapell, som ligger ca 5 km öster om Storlien. Ett fantastiskt kapell! Det händer att jag behöver skotta mig fram till porten, men så var det inte den här  dagen. Det var så fint skottat och plogat.

Jag gick in i kapellet och behövde bara stanna till. Det finns ingen altartavla här, det är fönstret med utsikten mot Snasahögarna som är altartavlan. Det andra stora fönstret vetter mot norska fjäll. Det är en hisnande plats att befinna sig på, en plats där jag haft förmånen att uppleva många starka stunder. Dop av små barn, vigsel av förväntansfulla par, begravning för de som lämnat jordelivet.

Den här dagen var jag här för att träffa en dopfamilj som snart ska ha dop för sin lille son. Det blev en fin stund. Jag får ofta frågan om jag ska sluta vara präst nu när det går så åass bra med mitt författarskap. Men jag ska inte det. jag är så glad och tacksam över det upplägg jag har nu – halvtid som präst, halvtid som författare. Mina två yrken berikar varandra mycket.

När jag åkte hemåt började det skymma över fjälltopparna.