Första gången jag vinterbadade var lördagen 8 mars 2019. Sara Rönne, den kloka och modiga, lyckades övertyga mig om att följa med och bada vid Tegeforsen. Först sa jag tvärnej, jag tyckte liksom inte att jag var någon kallbaderska. Men hon sa att jag ju i alla fall kunde följa med och se när de andra badade.
På vägen dit bestämde jag mig – jag skulle bada! Varför vara en människa som ständigt säger nej på grund av diverse rädslor och förutfattade meningar om mig själv?
Och det blev så vackert alltihop! Ett gäng kvinnor som tillsammans hjälptes åt ner i vattnet, hjälptes åt med modet, med andningen, med att ta oss upp igen. Euforin efteråt! Att jag inte frös utan var varm inifrån och ut. Och glad! Och oerhört pigg! När hade jag någonsin känt mig så pigg?
Efter det har jag vinterbadat ytterligare några gånger. Och höstbadat och vårbadat. Och badat i iskalla fjälltjärnar om sommaren. I fredags kväll badade jag i Storsjön i mörkret.
Det är något med övertygelsen som är så fantastiskt med att bada kallt. Att bestämma sig, fokusera, koncentrera sig, bara göra det. Inte tveka ett ögonblick. Och alltid hör jag Saras röst från den där allra första gången på Internationella kvinnodagen: ”Ta fem andetag ute i vattnet. Fem lugna andetag. Sedan kan du gå upp igen”
Som en barnmorska som finns med och förlöser.
Det handlar en hel del om kalla bad i min nya bok. Så pass mycket att den ju fått namnet ”Kallbaderskan bland fjällen”.
