I går var det möten och samvaro hela dagen. En bra dag på alla sätt, men jag blir så otroligt, vad jag kallar, ”tjock i huvudet”, av sådana dagar. Det känns liksom som att huvudet är sprängfyllt av tankar, ord, åsikter, uppfattningar. Så på eftermiddagen kollade jag om det var ok att jag lämnade gruppen för en stund och det var det.

Jag gick ut. Andades in höstluften. Andades djupa andetag och bara promenerade iväg. Behövde låta kroppen arbeta, behövde låta hjärtat banka och slå.

Jag fann en plats nere vid vattnet efter en stund, och där satte jag mig. Först satt jag bara där och blickade ut över vattnet, ut över höstfärgerna. Sedan blundade jag och gjorde några minuters meditation.

Att börja meditera är bland det bästa jag gjort. Jag har gjort många försök genom åren, men ganska tidigt gett upp. Men nu har jag hållit i min meditation riktigt länge.

Jag mediterar varje dag, ibland en halvtimma, ibland bara fem minuter, allt beror på hur dagen ser ut. Jag sätter mig ner och blundar. Ibland på min meditationskudde, ibland i en fåtölj, ibland ute i skogen. Sedan fokuserar jag på min andning. Bara så. Inget mer avancerat än så.

Det är så välgörande att för några minuter släppa allt. Att bara vara i sin bubbla. En mycket vilsam vila.

Inte minst igår när jag mediterade vid vattnet, och som på avstånd hörde vågorna försiktigt slå mot strand.