Daggen i gräset om morgonen. De våta utemöblerna. Dimman. Mörkret som lägger sig tidigare om kvällarna. Lamporna lyser igen i fönstren. Semestern är över, skolorna börjar snart. Vi tar hem pelargonerna från sjöstugan och vet just nu inte när vi kommer dit igen.
Sensommartid. Vemodstid. Det är samma sak varje år. Det är inte det att jag inte uppskattar augusti, för det gör jag. Det är inte det att jag vill ha sommar året om, det vill jag verkligen inte. Men det är det där med tiden som går. Och som går så fort.
Nyss stod vi där i ljusgröna juni och hade all tid framför oss. All ledighet, alla bad, all gemenskap, alla grillkvällar, alla utflykter, all sol. Så fort det gick. En sommar går alltid fort. Och samtidigt inte. Vi har ju haft en lång sommar. En oerhört fin sommar. En bra sommar på så många plan.
Sensommartid. Vemodstid. Mörkret kommer att smyga sig allt närmare för var dag som går. Temperaturen kommer att sjunka. Vi går in i en ny tid. Igen. Och jag tycker om hösten och har en massa roliga saker att se fram emot. Mer redigering av manus, mer skrivande av manus, mer planering och tankar inför kommande boksläpp. Det vilar så mycket positivt i den tid som väntar. Och ändå.
Det trycker kring hjärtat när sommar går över i höst. Det är inte dags än, men snart. Det känns att det är snart.
