Jag kan mitt manus och vet vad som ska hända. Jag vet precis vart jag är på väg. Men så kommer de där stunderna när berättelsen börjar leva sitt eget liv. Människorna som befolkar min berättelse tar helt egna initiativ, gör saker som jag inte hade väntat mig, säger sådant som jag inte visste att de skulle säga. Då är det bara att åka med. En sådan scen har jag precis nu skrivit, och vet ni, det är rätt magiskt.