Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:
Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.
Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!
Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.
Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.
Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.
Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.
Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.
Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.
Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…
Hoppas också DU ser fram emot hösten!
