Jag skrev mest hela dagen i går. När kvällen kom och jag började laga middag, kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen strålade över Mullfjället. Och jag, som var helt tjock i huvudet av alla ord och formuleringar, insåg att det bästa vore om jag kom ut på vandring.
Så jag packade ner middagen i en ryggsäck och gav mig av. Ni vet, ynnesten i att bara gå ut genom ytterdörren, gå genom byn och sedan upp på fjället. Det var en helt magisk kväll. Jag tog mig allt längre upp. bit för bit, steg för steg. Svettig och trött satte jag mig till sist mitt i en gräsbeklädd pist och åt ris och korvstroganoff. Tittade ut över byn. Hade solen i ansiktet.
Efter någon timme gick jag ner igen. Mörkret föll. Senare på kvällen kom älskade dottern hem. Då satt vi i köket med brinnande ljus och fikade och pratade. Hon har gjort sina två första dagar på gymnasiet och hade massor att berätta om. Jag är så lycklig över den där stunden, som blev lång. Så lycklig och tacksam över henne. Och gränslös stolt över att hon är den hon är.
