Jag fick den här bilden av en god vän. Hon ursäktade sig för den bristfälliga kvalitén, men för min del gör det inget alls. För mig är det långt viktigare att jag har ett faktiskt minne från den där kvällen i november 2012, då jag hade boksläpp för min roman ”Den där elden inom”.
Där står jag med fine John, som jag tror har läst alla mina böcker. Där står jag i min 40-talsdräkt, specialinlånad för den här kvällen då jag berättar en del om handlingen av boken, som utspelar sig tiden för andra världskriget. Åh! Det blev en så fin kväll! Så glad över bilden.
Många år har gått, men som ni vet har jag fortsatt att skriva. Och häromdagen hamnade jag i ett så härligt samtal med en person som ville veta mer om den bok jag nu håller på att skriva. Och hon var så genuint intresserad av mitt skrivande. Av skrivande över huvud taget. Det hon framför allt undrade var hur berättelserna kommer till. ”Hur kommer de in i ditt huvud, Karin?”
Jag försökte förklara att i den bok jag nu jobbar med föddes karaktären Sonja allra först. Hon föddes egentligen för flera år sedan och jag har skrivit om henne förut, men inget som blivit publicerat. Hon är en pensionerad lärarinna som bär på lika delar klokskap som floskler. Men jag tycker mycket, mycket om henne. Jag skrev om henne, men insåg snart att hon inte är min huvudperson, det är någon annan som är min huvudperson. Men vem?
Det var då Helena kom smygande. Jag säger smygande, för hon tog inte mycket plats till en början. Jag förstod att det berodde på att hon bar på en svår, svår sorg. När jag skrev vidare om henne insåg jag vad den sorgen bestod av. Då fick hon mer liv, tog mer plats. Snart var hon min huvudperson och jag kände hur mycket jag brydde mig om henne och ville veta hur det skulle gå.
Utifrån Sonja och Helena föddes sedan de andra personerna som är viktiga i min bok. Alla de som för berättelsen framåt.
Allt det här sa jag till kvinnan jag samtalade med. Men jag underströk också att detta med att skriva är någon form av gudomlighet, magi, mystik… Det går inte att sätta ord på hur det händer. Berättelsen kommer någonstans ifrån, och jag är bara så tacksam att jag får skriva ned den. ”Är du salig när du skriver?” sa kvinnan och satte egentligen ord på hur det är. Jag är oerhört lycklig när jag skriver. Tid och rum upphör.
