Härom dagen åkte mamma, pappa och jag till vår fäbodvall utanför Hede i Härjedalen. En fäbodvall som funnits i vår släkt i generationer. Det känns när man kommer dit. Historiens vingslag över hela den platsen. Över stugan som mina förmödrar och förfäder bott i under somrarna. Över kokstugan där ost, messmör och gum tillverkats genom tiderna. Över stallet och fjöset där korna och hästarna huserade i en annan tid. 
Hit åkte mamma och pappa med mig och mina syskon genom hela vår uppväxt. Stora delar av sommarlovet tillbringades här. Jag minns fjällturer, bad i iskalla fjällbäckar och kojbyggen. Jag minns lek och vila. Påskarna var vi alltid här. Då åkte vi skoter och skidor och satt i en snögrop med näsorna mot solen.
Mamma tillbringade också alla somrar här när hon var barn. Men då var det ett annat liv här. Då var det verkligt fäbodliv med djuren som skulle ledas ut till skogen varje morgon och hämtas hem om kvällen. Min mormor och morfar hade kor och hästar fram till 1970. Det året dog min mammas yngsta syster och då orkade de inte mer, utan sålde bort djuren. Sorgen var för tung för att orka. Men min mormor sa att åren när barnen var små och hon och de var i fäboden med djuren, det var den bästa tiden i hennes liv
Nu har min yngste bror renoverat vår stuga invändigt och det blev så fint! Jag ser fram emot att åka upp och bo några nätter vid tillfälle. Jag är inte här jätteofta, men jag märker att den här platsen bor inom mig ständigt. Kanske är det därför jag gärna ägnar mig åt kulningen – det där ursprungsljudet som hör ihop med fäbodlivet.
