Författaren och feministen Wirginia Wolf uttryckte en gång betydelsen av att som kvinna ha ett eget rum för skrivande. Hon skrev de orden i essän ”Ett eget rum” i en tid då kvinnor inte alls hade det utrymmet. Skrivandet och skapandet var männens värld.
Men hon menade att det viktigaste för en skapande människa var ett eget rum som gick att låsa. Där författaren kunde stänga in sig några timmar om dagen och ägna sig helt åt den konstnärliga verksamheten. Det var verkligen inte många kvinnor som kunde det på den tiden. Det är inte många kvinnor som kan det i dag heller.
Själv bestämde jag mig tidigt att jag en dag skulle ha det där rummet. En plats där jag kan få ha det precis som jag själv vill ha det, där jag kan lämna allt och veta att det ser exakt likadant ut när jag kommer tillbaka nästa gång. Där jag kan ha papper utströsslade över skrivbordet, post it-lappar över väggarna, och pärmar uppställda i min egen ordning i hyllorna.
2018 hade det börjat lossna rejält i mitt kreativa liv och i mitt företag Gryningsljus. Jag hade släppt boken ”Drottningen af Åre” och den sålde väldigt bra. Jag hade jag ett pyttelitet bord under trappen i vårt hus, där jag satt och slog in alla böcker som jag skulle skicka till läsare runt om i landet. Skrev gjorde jag vid köksbordet. Det var då jag insåg att det var dags. Jag skulle ha ett eget rum.
Så jag kollade av min ekonomi och såg att det var möjligt – jag skulle kunna låta bygga en liten stuga på gården. Sagt och gjort. Min kusin Göran, som är snickare, tog sig an jobbet och i december 2018 stod den på plats.
Jag glömmer aldrig den hisnande känslan när jag kunde börja möblera och ställa saker på plats. Hänga upp älskade målningar på väggarna. Placera böcker och pärmar i hyllorna, sortera papper och mappar. Göra det precis så som jag ville ha det. Och jag gav stugan ett namn – Skrivateljén. Så skulle den heta.
Så många timmar som jag tillbringat här inne sedan dess! Skrivit, slagit in böcker i paket, låtit mig själv vara kreativ. Och under pandemin har ateljén också varit mitt prästkontor.
I dag har jag möblerat om lite grann. Kände ett behov att kunna se vägen, att kunna se människorna som promenerar där ute, alla de som är på väg till eller från tågstationen. Det blev så bra. En egen bubbla och ändå en del av resten av världen.
