Jag tog en kvällspromenad i min ensamhet i går. Behövde rensa huvudet efter en hel dag av skrivande. Det var varmt i luften, fåglarna sjöng, solen sken, tussilagon bredde ut sig i dikeskanterna och på stigen jag gick var det översvämning. Jag blev så uppfylld av att det faktiskt är vår. Och med den insikten kom tacksamheten.
Så tacksam över vårens tid och sommaren som kommer allt närmare. Så tacksam över att min bok har fått ett förlag och att jag snart ska ner till Stockholm och träffa förlaget. Att få träffa dem som arbetar där och som kommer att vara mycket betydelsefulla personer för mig och boken. Att få vara i Stockholm tillsammans med familjen i några dagar. Få uppleva ännu mer vår, kanske till och med en känsla av sommar. Sitta på uteserveringar, strosa, titta på folk, leva stadsliv i några dagar.
Och jag är så gränslöst tacksam över vaccinet, att mina föräldrar nu fått sina doser, att vi kan umgås mer som vanligt igen. Att vi som är i min åldersgrupp snart ska få vaccin, att livet nu så smått är på väg att återvända. (Jag hörde om en äldre person som kommit in på sin ICA-butik och fallit i gråt. Hon hade inte varit där på fjorton månader, och nu kändes så stort och fint att åter igen få gå bland hyllorna. Att åter igen få heja på folk hon känner.)
Ja, det finns så mycket att vara tacksam över. Det gäller att inte glömma bort det.
