Jag tycker så mycket om att vara i Stockholm, inte minst så här i försommartid. Jag är glad att vi snart ska åka tillbaka igen. Och jag kan ibland dagdrömma om att bo där. Jag tror jag skulle trivas bra.
Och samtidigt: Det finns inget som är så underbart som att komma hem till Västjämtland igen. När vi åkte in mot Åre var klockan runt elva på kvällen och ljuset magiskt. Det röda skimret över molnet som vilade tryggt över Åreskutan.
Tillbaka till verkligheten, det är lite så det känns. Och den verkligheten är inte dum alls. Under de här dagarna då vi varit borta har sommaren tagit många steg framåt. Gräsmattorna allt grönare och inte längre bara musöron på björkarna. Den bästa tiden är här nu och den har bara precis börjat. 
