Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.
Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.
På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 
På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: ”Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: ”Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”