Jag hade varit inomhus hela förmiddagen och haft digitala möten. Efter lunch kände jag i både kropp och själ att jag behövde ut, behövde röra på kroppen och få frisk luft. Jag bytte om, hämtade skidorna som stod uppställda mot husväggen och gick iväg till skidspåret. Nydragna skidspår, snötyngda träd och en sol som kämpade ovanför grantopparna. Och ljuset. Det där speciella ljuset som kommer den här tiden.
Inom mig sjöngs orden: Ljuset bär oss. Kanske mer sant än någon annan midvintertid. Det där ljuset som vi så desperat längtar efter – det är på väg. Det är verkligen på väg.
Jag tycker så mycket om de orden. Ljuset bär oss. Det är fantastiska Ylva Eggehorn som formulerat dem i en psalm. Psalmen, som har nummer 744, lyder i sin helhet:
Barn och stjärnor föds i mörker
utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet
oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära.
I ett litet barn som ser oss.
Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten
för att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära.
I ett litet barn som ser oss.
