I går åkte jag till Storlien i ett jobbärende. Färdades de fem milen genom ett magiskt höstvackert landskap. När jag senare var på väg tillbaka insåg jag att jag hade tid att kunna ge mig själv en friskvårdstimme. Så jag svängde upp vid Rundhögen, lämnade bilen och började vandra längs leden. Jag gick och gick och ville aldrig vända. Om jag hade fortsatt hade jag till slut kommit fram till Blåhammaren. Hade jag fortsatt ännu längre hade jag nått Sylarna. Men det hade krävt åtskilliga timmar, och en friskvårdstimme är trots allt enbart en timme, så det var bara att vända tillbaka till bilen.
Men det var som att vandra genom en tavla. De brinnande färgerna, den krispiga luften, den efterlängtade tystnaden. Jag är så tacksam att jag har tillgång till allt detta!
