Jag tänker på alla musiker, skådespelare, artister, dansare och alla andra som på olika sätt arbetar med scenproduktioner. Jag tänker på dem nu i coronatider. På inställda jobb och utebliven inkomst. Det är många som sliter ont nu. Som bara väntar på, och längtar till, den dagen när pandemin är över. När livet kan bli lite mer normalt igen.
Jag har också fått en lång rad inställda framträdanden pga pandemin, men mig är det inte synd om, jag har ändå en inkomst. För mig står det inte och faller med arvoden från mina framträdanden.
Men det tar inte bort min längtan efter att få komma ut och berätta om mina böcker igen. Eller komma och ut och sjunga. Just nu är det musiken jag saknar mest! Jag har ändå sysslat med sång och musik i så många år, och ett så här långt uppehåll har jag aldrig haft. Den där fantastiska känslan i att stå inför en publik och skapa något tillsammans med andra musiker.
I mitt huvud snurrar idéer och uppslag till den där dagen då jag kan ut och musicera igen. Grunnar på musiker som jag gärna skulle samarbeta med. Grunnar på låtar att framföra. Grunnar på texter att väva ihop allt med.
Också med vetskapen om hur oerhört viktig kulturen är för människan. Dels för oss som arbetar med kultur, men också, förstås, för dem som kommer och tar del av den. Publiken. Livet blir så mycket fattigare utan kulturens olika uttryck. Må pandemin snart vara över.
