Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.
Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.
Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.
Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?
