Hela måndagen skrev jag bearbetat text. Och hela tisdagen. Bara korta pauser. Och jag gör det med stor lust och glädje. Jag står i min skrivateljé med kaffekoppen intill mig och bara befinner mig bland orden, meningarna, formuleringarna. Men till slut är huvudet helt tjockt av ord. Så kändes det idag när jag närmade mig lunchtid. Helt tjockt av ord.
Huvudet behövde rymd och utrymme. Jag behövde andas frisk luft. Så jag gav mig av på en träningsrunda. Tog mig västerut längs gamla vägen. Allt det vårkarga runt omkring mig. Kala trädgrenar, beiga lägdor, snöfläckar här och var. Och den isande kalla luften.
Och det var så befriande! Jag har upplevt det så många gånger hur det känns när hjärnan får luftas och hjärtat få arbeta. Det är en av de stora förmånerna med att bo precis där jag bor – att så enkelt kunna ta mig ut och röra på kroppen. Alla skidturer på fjället, alla promenader genom skogen, alla löprundor längs grusvägar och stigar. Så otroligt välgörande.
Fin bild! Länge sedan jag var i de krokarna men nu längtar jag ju dit (också).
Välkommen hit! 🙂