I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.
När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.
Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.
Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?
Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.
En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.
Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.
