Tillsammans med vår kyrkomusiker Janne gjorde jag i förra veckan ett musikprogram där vi hyllade Ylva Eggehorn. Med ord och toner lyfte vi en del av allt det som hon skapat under åren. Det kändes så rätt med denna hyllning till Ylva som i år fyller 70 år.
Jag fick en av hennes diktsamlingar i konfirmationspresent, och på något sätt blev ingenting sig likt efter det. Jag hade själv skrivit dikter sedan jag var barn, jag hade läst olika poeter i många år, men det Ylva skrev var något annat. Det grep tag på ett alldeles speciellt sätt.
Sedan dess har jag fortsatt läsa det hon skrivit – dikterna, romanerna, krönikorna och, inte minst, psalmtexterna. Och jag har sjungit hennes ord på otaliga konserter genom åren.
Det finns ingen som hon som kan uttrycka Guds närvaro i det alldeles vardagliga livet. Det finns ingen som hon som kan skriva så berörande ord och formuleringar om det vardagliga livet. I hennes diktning vävs allt samman – himmel och jord, Gud och människa, död och liv.
Jag sjöng och Janne spelade på flygeln, och jag läste hennes ord. Avslutade programmet med den här dikten:
Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton,
du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång.
