När älskade dottern kom hem från skolan frågade jag om hon ville hänga med på en liten vandring och sedan äta middag utomhus. Det ville hon. I all enkelhet packade jag matsäck och så gav vi oss iväg.

Jag skrev i stort sett hela dagen i går. Började vid kl 6 och körde mina 45-minuterspass. Ni som gått mina skrivarkurser vet vad det betyder. Jag ställer en klocka på 45 minuter och skriver tills den ringer. Då tar jag en paus – äter frukost till exempel eller lägger i en tvätt eller vattnar blommorna – och sedan 45 minuters skrivande igen. Och igen och igen. På eftermiddagen tar jag en längre paus och ger mig ut och rör på kroppen.

Den här strukturen är rent nödvändig för mig – i annat fall skulle jag skriva utan uppehåll i timmar i sträck. Det skulle inte min kropp må bra av, säkert inte mitt psyke heller. Men jag blir så uppslukad av skrivandet, tid och rum upphör, en ringande klocka är nödvändig.

Så, när älskade dottern kom hem från skolan blev jag medveten om att eftermiddagssolen sken så fint och att jag längtade efter mer frisk luft. Så, vi gav oss av, hon och jag. Det är så galet vackert just nu med träd som så sakteliga börjar skifta i gult och rött.

Vi satte oss i gräset mitt i pisten och åt vår middag. Solen sken på oss och vi blickade ut över vidderna. En så liten, enkel utflykt som betyder så mycket.

Hoppas DU har det bra!

/Karin