Jag står i köket och lagar middag och lyssnar på radion. Och gråter. Jag hör människors berättelser om Lill-Babs, om allt hon var och allt hon betytt för så många. Det känns som om jag mist en kär gammal vän. Och jag tänker på den gången då hon sjöng en av mina sånger. Det var stort!
Jag tror det var 1989, och jag var 17 år. Lill-Babs tillsammans med Håkan Hagegård och Merit Hemmingsson var ute på en turné där de spred budskapet ”Hela Sverige ska leva”. Jag hade fått uppdraget att skriva en text till en låt av Hans-Erik Sundström, som de skulle framföra under turnén. När de kom till Revsunds kyrka åkte jag dit tillsammans med mina föräldrar. Det kändes stort och märkvärdigt att få höra Lill-Babs sjunga mina ord. Eller, hon sjöng inte, hon läste orden med tonerna i bakgrunden. Efteråt fick jag en varm kram av henne och jag kände mig så stolt och glad.
Senare den sommaren gav Lill-Babs en konsert på Stortorget i Östersund i samband med Storsjöyran. Det var bara jag av mina kompisar som ville gå och lyssna på henne. Ingen i vår generation lyssnade på Lill-Babs, kändes det som. Utom jag. Så jag gick dit ensam, och fick en mäktig upplevelse som jag sedan burit med mig. Vilken artist hon var! Hon hade en energi på scenen som smittade av sig på publiken, en musikglädje som strålade ut från henne på ett nästan magiskt sätt.
Och hon hade förmågan att berätta. För mig är det alltid det som blir det viktiga – att en artist kan förmedla orden på ett trovärdigt sätt. Det kunde hon.
När jag står där och lagar maten och lyssnar på radion blir det så tydligt att hennes begåvning höll henne kvar i rampljuset i mer än 60 år. Men det blir också tydligt att det också var hennes egenskaper som gjorde henne så älskad. Den smittande glädjen. Och snällheten. Hon var en snäll människa som brydde sig om alla hon mötte.
Må hon fortsätta inspirera till musikglädje, livsglädje och godhet. Allt sådant som behövs så innerligt i den här världen.
