Det har varit fem rent av magiska dagar med ”Skriv ditt liv” på Masesgården. Det är på alla sätt en ynnest att få vara kursledare till en grupp med så fina, generösa och kreativa kvinnor. Jag är så nöjd. Så tacksam.
När vi idag försökte knyta ihop säcken och sätta punkt för kursen kändes det vemodigt. En av kvinnorna sa att det var tragiskt. Ja, så kändes det. Tragiskt. För vi har haft det så fint tillsammans. De har varit så öppna och generösa med att dela med sig av sina berättelser, de har stöttat varandra, det har varit tillåtet att både gråta en skvätt och att gapskratta.
En annan kvinna sa att det blir något speciellt när en grupp kvinnor möts på det här sättet. Och det är det verkligen. Som att landa i en varm famn.
Vi har gjort diverse olika skrivövningar, jag har talat en del om livsberättande, vi har delat med oss av boktips och varför vi heter vad vi heter. Vi har borrat ner oss en del i vad det innebär att skriva sitt liv. I både glädje och sorg. Och vi har samtalat.
Så ikväll försöker jag landa och sortera inom mig allt som hänt, allt jag fått uppleva de här dagarna. Och det finns ett ord som ständigt återkommer: Tacksam. Jag är enormt tacksam.
En av alla skrivövningarna innebar att skriva till en valfri bild.
