”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.