…och inte till New York eller Paris eller till Alperna. För jag har det så himla bra här hemma! Och tänk så skönt det är att känna precis så – att hemma är bästa platsen av alla platser.

Jag har haft en så fin dag här hemma idag. Vaknade av att Gillis väckte mig strax efter sex och vi tog en långpromenad. Det blev en smått magisk stund. Mörkret, snöknarret under skorna, upplysta hus och gårdar. Ensamheten.Stillheten. Tystnaden. När jag kom hem bryggde jag kaffe, tände en massa levande ljus och satte mig med datorn vid matbordet och skrev. Jag har en text till Kyrkans Tidning som jag ska lämna in under helgen. När den var klar kröp jag ner i sängen och somnade direkt. Och vaknade av ljud och dofter från köket – älskade familjen stekte amerikanska pannkakor och vi åt en lång, härlig, sen frukost tillsammans.

De drog iväg för att åka slalom på Åreskutan och jag ville hellre vara hemma. Så jag lagade mat, lyssnade på julmusik och drack glögg i stället. En kär vän och hennes två barn kom förbi och vi drack kaffe och åt pepparkakor. Och pratade och skrattade.

När mörkret lagt sig satte jag på mig längdskidorna och tog med mig Gillis till spåret. Härligt, snöfluffiga spår är det nu här i Duved.

Ja, det är en ynnest att få bo här! Jag behöver verkligen inte åka till Bali.