Idag är det tolv år sedan hon döptes, vår älskade tjej. Tolv år sedan den vackra höstdagen i Hede kyrka där hon strålade som en sol genom hela dopgudstjänsten. Mina fina vän och kollega Svante döpte, hans fru Marie spelade, farfar Gunnar sjöng, hennes fyra faddrar läste texter och böner, och i kyrkbänkarna satt alla våra kära familjemedlemmar, släktingar och vänner. Det blev en så vacker stund som för alltid kommer att finnas i våra hjärtan.
Och vi firar dopdagen varje år. Vi tänder hennes dopljus, fikar något gott och pratar om den där dagen.
Idag var det bara hon och jag – älskade maken är vid sjöstugan. Så jag slog in paket, kokade varm choklad och bredde smörgåsar, tände dopljuset och väkcte henne med sång.
Jag sjöng den sång som var med vid hennes dop, den vackraste dopsång jag vet, skriven av Mikael Eklöf. Här är några strofer ur den:
Du lyser klarare än himlens alla stjärnor, för ljuset som du bär, det värmer mig. Livets låga brinner som ett svar på orden Jag älskar dig.
Du behöver inte lyckas för att duga, det räcker med att du finns till. Livet är en gåva som du fått, en möjlighet att göra det du vill.
Du är älskad, du är sedd, var inte rädd.
