Så är vi framme efter en stunds vandring. Vi är uppe på fjälltoppen, och när vi ser oss omkring ser vi skogar och myrar i gul, orange och klaraste röd. Vi dricker vatten, skrattar och förundras över hur varm solen är, trots att vi nått en bit in i september. ”Hur kunde vi ha sådan tur”, säger hon och ser på sin man. Han skrattar. ”Ja, det hade lite gärna kunnat vara höststorm idag.”

Vi har gått upp hit på fjället för att de ska förnya sina vigsellöften, hon och han. Efter ett långt liv tillsammans med både stora svårigheter och mycket glädje, ska de bekräfta för varandra, och för Gud, att de vill fortsätta vara de två. Det löfte de gav till varandra en gång i en kyrka med släkt och vänner samlade, vill de få befästa.

Vi sjunger ”Morgon mellan fjällen”, och blickar ut över vidderna. De läser löften till varandra, ord de själva formulerat, ord om tacksamheten i att ha varandra, ord om att fortsätta gå vid varandras sida längs den återstående livsandringen. Jag läser ur Ruts bok i Bibeln. Dit du går, går också jag, där du stannar, stannar jag… Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.

Och hon får fram sin telefon och hittar den låt som blivit så betydelsefull för de två. En sång med Bo Kaspers orkester med ord om tacksamhet, och om att inte ta varandra för givna. Att inte ta något i livet för givet. Tack för att just du finns, håller dig till mig. Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

På väg ner från fjället förundras jag över kraften i att leva i tacksamhet. Inte att ignorera att livet också är svårt och fyllt av bekymmer, men att medvetet söka det som är värt att tacka för. Att verkligen försöka glädjas när livet faktiskt är gott, när livet bjuder på benådade ögonblick.

/Karin