Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.
Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.
I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.
Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)
Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.
Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)
/Karin
