När jag gick ut med älskade hunden i morse möttes jag av den här vyn. En molnbeslöjad Åreskuta. Jag sprang in och hämtade kameran, klättrade upp på trädgårdsbordet för att fota. Det går ju aldrig att fånga det vackra helt och fullt, men ni får en aning i alla fall.
När jag har förmånen att uppleva magiska stunder som den här blir jag så påmind om att allt är förgängligt. När jag åker skidor i vackert vinterväder eller vandrar till fjälls en strålande sommardag, så blir jag så påmind om att allt en dag ska tas ifrån oss.
Det låter kanske pessimistiskt och svartmålat, men jag ser det inte så. Jag har alltid varit medveten om allt är ändligt. Inte ens som ung tänkte jag, som många andra gjorde, att jag var odödlig, Jag har alltid levt med insikten om att det när som helst kan vara över. Men det har för mig aldrig varit en belastning att tänka så och leva så. Jag tror att det snarare har varit en välsignelse.
För det har fått mig att ta vara på mina dagar, mina möjligheter och mina förmågor. Det har drivit mig till att lämna destruktiva relationer och dränerande arbetsuppgifter. Jag har alltid tänkt: Är det verkligen så här jag vill leva mitt liv? Om livet snart är över, är det så här jag vill leva mina dagar?
Det har förstås inte alltid varit enkelt – det har krävs svåra uppbrott emellanåt. Men det har alltid varit värt det efteråt.
Jag skrev här om en klok vän som är inne på samma spår. Hon har en tavla på väggen. ”Do more of what makes you happy.”
Min bloggvän Maria, http://www.mariabjorkman.se skriver insiktsfull i ett inlägg ”Om det här var sista dagen i mitt liv.” Läs! Det är kloka ord!
Så, hur har jag tagit vara på den här dagen som är min och som är just nu? Jo, morgonpromenaden med Gillis och den magiska utsikten… En kvarts yoga… Kaffe och skrivande i min reflektionsbok… Frukost med älskade familjen… Repetition och mysigt häng med Linda Forss inför våra julföreställningar… Och nu ska jag plocka mer svartvinbär.
Hur har ni tagit vara på den här dagen som är er och som är just nu?
/Karin
