Jag var strax under trettio när jag läste Laterna Magica och Den goda viljan av Ingmar Bergman. Det var böcker som gjorde djupa avtryck. Dels tyckte jag om hans språk, hans sätt att berätta, men allra mest det där sköra som lyste fram genom boksidorna. Skörheten och längtan efter att bli sedd och älskad.

Nu har jag precis läst ”De oroliga”, skriven av Ingmars dotter Linn Ullman. Här kan vi prata om drabbande läsning! Jag är helt matt. Tanken med hennes bok var från början att hon och hennes far skulle skapa den tillsammans. Han skulle berätta om sitt liv och hon skulle skriva ner. Men de började för sent – han hade redan hunnit bli gammal och glömsk. Han minns till exempel inte längre vem som är Linns mamma. Han blandar ihop, säger samma saker om och om igen, och hon får konstatera att det inte går. Det får bli en annan sorts bok.

Så hon skriver om sin egen barndom, om uppväxten med de två kända föräldrarna – Ingmar och modern Liv Ullman. Hon skriver om två föräldrar fullt upptagna med sitt eget. Vem hade tid och möjlighet att se den lilla Linn och hennes behov? Vem såg hennes längtan efter kärlek och bekräftelse?

Ja, som sagt – drabbande läsning! Läs den, men ta god tid på dig! Den behöver få sjunka in långsamt.

Här var vi på Fårö, käre maken och jag, och så mycket här andas Ingmar Bergman och hans liv.

Nu ska jag ge mig ut på långpromenad i regnet. Ha en fin lördag!

/Karin