Jag är rädd för höjder. Väldigt, väldigt rädd. Men jag tänker emellanåt att det är viktigt att utmana sin rädslor. Ni vet Kirkegaards ord: ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Så när älskade dottern ville åka Ikaros på Gröna Lund, så sa jag att jag skulle åka med. I och med att jag lovade henne det så fanns ingen återvändo, det kände jag starkt. Jag skulle göra det, så var det bara.
Så här beskrivs Ikaros:
”Du befinner dig högt över Stockholm, närmare bestämt 95 meter ovanför Stockholm. Du sitter i en stol, dinglandes med benen och fastspänd med en bygel över axlarna. Plötsligt vinklas stolen in, och du är nu helt liggande i 90 graders vinkel med ansiktet mot marken. Sedan kommer fallet. Vågar du utsätta dig för tidernas värsta fall?”
När vi satt längst där uppe var min enda tanke: Hur kan jag låta mitt barn göra det här? Hur kan jag utsätta oss för det här? När killen som arbetade där gick och spände fast oss sa jag: ”Är vi säkra? Är vi verkligen det?” Vi höll varandras händer när vi vinklades neråt, och när vi sedan störtade mot marken hade jag inga som helst tankar. Det var bara ren och skär fasa och skräck.
När vi vara nere igen tittade vi på varandra. Chockade. Förvirrade. Och dottern sa: ”Jag vill åka igen.” Och jag sa: ”Aldrig i hela mitt liv.”
