Det är inte ofta jag är helt ensam hemma en kväll, men nu var det så. Jag var trött när jag kom hem, hade jobbat från tidig morgon, så jag tog en stunds vila på kökssoffan. Jag minns att jag, när jag var ny som präst, förundrades över att jag under en arbetsdag upplevt ett helt liv. Vissa dagar är sådana. Sorg och glädje, tårar och skratt, starka känslor och upplevelser, många tankar. Då är det så oerhört skönt att vila en stund. Att släppa taget i några minuter.
När jag vaknade gick jag ut. Trots regnet som öste ner, trots kylan och blåsten gick jag ut. Längtade så mycket efter frisk luft. Så jag rensade i jordgubbslandet och i en av rabatterna en stund och plockade sedan en stor bukett smörblommor.
Jag gick in och tog fram papper och färger. Jag har längtat länge nu efter att måla, så jag gjorde det. Satt i tystnad och bara lekte med färgerna. Däremellan gick jag till pianot och kollade in lite noter inför vår sommarkonsert. Kom att tänka på ”Gråt inte mer Argentina”, som Malena Ernman framförde på ett fantastiskt sätt i lördags på Dalhalla. Den har jag aldrig sjungit, men den vill jag ta mig an.
Ja, så gick de där timmarna i ensamhet. Jag tycker om ensamheten, men nu längtar jag galet mycket efter min älskade familj.
/Karin
