Hej kära läsare!
Bland det svåraste är när en människa säger att livet är hopplöst. Eller att situationen är hopplös. Det gör ont i mig, för då anar jag vidden av svärtan och mörkret i den personens liv. Hopplöst. Utan hopp. Utan ljusning. Utan lösning. Utan framtid. Just då är det för den människan så svårt som det bara kan vara.
Men kan det vara helt hopplöst egentligen? Nej, jag tror ju faktiskt inte det, även om det kan vara helt omöjligt att se någon form av hopp när det är som mörkast. Men att inte kunna se någon form av hopp, betyder inte att det inte finns någon form av hopp.
För jag tror verkligen att det gör det. För varje människa. I varje livssituation. Hur mörkt det än är.
Jag tror verkligen att det sipprar in ljus i varje människas mörkaste mörker. Jag tror verkligen att vi i varje enskilt ögonblick kan göra val som leder oss in i ett mer hoppfullt liv.
För ingenting i livet är statiskt, det är ständigt föränderligt. Också det som är svårt. För mig är det påskdagens fantastiska budskap – det är aldrig kört! Det är aldrig hopplöst! Liv flödar fram när vi minst anar det. Och våra liv kan ta en ny vändning.
Eller som det står i fantastiska påskpsalmen, nr 870:
Så kan vi bära även mörka dagar, så kan vi känna hoppet fast vi klagar, så kan vår viskning höras genom skriket, så kan vi känna doften av Guds rike. Gud är med oss.
Hälsar Karin, som inte vågar vara så hoppfull som barnen på bilden, men ändå fylld av hopp
