Hej på er!
Jag vill gärna skriva om själavården, som är en så viktig del av Svenska kyrkan, men som inte alla känner till. Tyvärr.
Att vara präst är att vara själavårdare, att ta emot människor för enskilt samtal. Någon söker sig till en präst för att något svårt har inträffat i livet, någon behöver få dryfta sina tankar i en besvärlig livssituation, någon vill prata om Gud och meningen med livet. Det är väldigt skiftande ämnen och inget är rätt eller fel.
Men märker jag att personen har problem som jag som präst inte har befogenhet eller kunskap att ta hand om, så slussar jag personen vidare till läkare eller psykolog.
Ibland blir själavården ett möte där jag enbart lyssnar in personens berättelse, ibland bollar vi fram och tillbaka, ibland avslutar vi i bön. En del kommer en enda gång för att det räcker så, andra kommer många gånger. Också det är olika. För att vi människor är olika med olika behov.
Det som sägs inom det själavårdande rummet stannar där. Som präst har jag absolut tystnadsplikt. Det kan vara bra att veta. Att gå i själavård kostar ingenting.
Hälsar Karin, ödmjuk inför det stora i att få vara en själavårdare.
