I somras, i slutet av augusti, när vi städade ut oss ur sjöstugan och gjorde höst där, rullade vemodet in i mig. Vi hade haft en så fin sommar där, och det var tråkigt att lämna sommaren och ge sig in i hösten. HÄR skriver jag om den där sista dagen i sjöstugan.

Och när jag blir så där vemodig behöver jag sätta mig och fundera och jag insåg att det inte alls bara handlade om en fin tid som nått sitt slut, eller att en årstid skulle övergå i en annan, utan vemodet handlade om själva livet. Om dagarna som går, om tid som aldrig kommer igen. Om åldrande och förgänglighet. Och den brännande frågan: Hur ser våra liv ut när vi kommer tillbaka till sjöstugan? När en höst och en vinter och en vår passerat – hur ser då livet ut?

Idag åkte vi skidor i Åre Björnen, älskade familjen och jag. Vi åkte en härlig mil i fina spår och med en mycket ivrig Gillis, som blivit en duktig draghund. När vi kom tillbaka till parkeringen stod en man och satte upp en skylt där vi kunde läsa att nu är vintersäsongen över, nu kommer inte spåren dras mer. Nu är vi välkomna nästa vinter igen. Och vemodet rullade in i mig, och inte bara in i mig, utan också in i älskade maken, skulle det visa sig. Det har varit en så härlig vinter, vi har åkt så mycket skidor, är det slut på det nu? Och hur kommer vårt liv att se ut nästa gång vi spänner på oss skidorna och drar iväg till Björnen?

(Som tur är är ju inte all skidåkning över, det går fortfarande att åka i till exempel Ullådalen. Och just i Ullådalen hade jag nog min allra bästa skidtur denna vinter. HÄR kan du läsa om den.)

Men vemodet, det har rullat in i mig. Hur har du det med ditt vemod?

Undrar Karin