Det är nu drygt fyra år sedan som min roman ”Den där elden inom” släpptes. Sedan dess har den sålts i bokhandlar och i nätbutiker, och jag har varit runt lite varstans och pratat om den. Jag har fått veta att den har betytt mycket för många. Jag har fått mail, brev och telefonsamtal. Jag har pratat med människor i samband med bokuppläsningar. Den har betytt och berört. Det känns väldigt, väldigt stort!
Jag skrev på den boken till och från i ungefär åtta år. Skrev och skrev tidiga morgnar innan familjen vaknat, på lediga dagar, på semestern. Slutade skriva, gav upp, och tänkte att det inte blir något. Men varje gång jag gav upp, så var det som en inre röst som manade mig att kämpa på. Så jag gjorde det, och är gränslöst stolt över att den blev till.
Så har tiden gått och jag har tänkt lite så här: Hur länge är en bok egentligen aktuell? När jag har varit med vid olika författaruppläsningar under hösten, så har jag tänkt att jag borde ha en nyare roman att komma med. Det duger inte med den här gamla boken.
Men igår fick jag ett mail från en person som tackade så mycket för boken. Som berättade att de använt den i biblioterapeutiska boksamtal i deras personalgrupp. Att den hade blivit väldigt viktig för dem. Så himla glad jag blev! Den är fortfarande viktig.
Ja, och om jag tänker efter så borde en roman som handlar om att följa sin egen övertygelse, som handlar om kraften som finns i människan, alltid vara aktuell. Och min kära huvudperson Margareta får fortsätta inspirera och fascinera. Det är mäktigt!
