I går kväll satte vi litteraturen på Härjedals- och Jämtlandskartan. Vi var ett stort gäng lokala författare, både etablerade och aspirerande, som möttes på Länsbiblioteket i Östersund och läste 5-minuterstexter som vi skrivit. Temat var mycket öppet. Det var helt enkelt ”Jämtland – Härjedalen”, och den öppenheten gjorde att det blev väldigt skiftande texter som lästes upp. Reflektioner kring hembygden, barndomsminnen, kritik över landsbygden… Ja, skiftande!
Själv läste jag en text jag skrev för en tid sedan om min hemby Hede. Om att den byn på en och samma gång är mitt hem, och samtidigt inte. Att på en och samma gång vara en av alla byborna och samtidigt en gäst och en främling. Jag kallar berättelsen ”Samma kuliss men en annan teater”.
Den text som verkligen berörde mig igår var en berättelse skriven av en sextonårig tjej från Afghanistan. Hon berättade, på nästan helt felfri svenska, att hon varit i Sverige i tolv månader, och att hon gärna skrev på svenska. Och så läste hon! Och vilka ord! Ord om hemlandet, ord om flykten, ord om det nya livet i det nya landet. Hon sa ungefär så här: ”För mig är Sverige en mamma med tre döttrar som sitter på bussen. Mamman ger döttrarna all sin kärlek och trygghet.” Hon sa också att Jämtland kommit att betyda så mycket för henne. Att hon kände sig trygg här. Att hon ville leva sitt liv här. Så starkt!
Jag kunde inte vara med hela kvällen, behövde hinna med tåget hem till Duved, men jag är glad över den stund jag var där. Det är så berikande möta andra skrivande människor och höra deras berättelser.