Nu börjar julfirarna komma hit till Åredalen. Alla de som kan ta några dagar ledigt innan julen börjar. Redan nu märks det på trafiken att många fler är här, redan nu märks det på trängseln på parkeringsplatserna, i butikerna, på caféerna.
Hit kommer gästerna med all sin längtan efter en jul i fjällen. Kanske har hösten varit lång och mörk med mycket jobb, och all förväntan finns nu på julledigheten. Den där ledigheten som ska ge vila, frisk luft, skidåkning och familjemys. Den där ledigheten som ska innebära tindrande barnaögon, god mat, perfekt pyntad fjällstuga och harmoni.
Det är inte bara gästerna som kommer hit till våra trakter som bär på den längtan. Bilden av den perfekta, skimrande julen tycks finnas hos många, många.
Men vad händer med den där efterlängtade julefriden när Åre inte bjuder på snötyngda granar och gnistrande skidspår? När det faktiskt mest är regn och is? Och vad händer när det faktiskt pyr av konflikter i familjen och barnaögonen inte alls tindrar? Och vad händer om ingen riktigt orkat eller hunnit laga all den där julmaten en tänker sig ska dukas upp på stora matbordet med de brinnande kandelabrarna? Och vad händer om huset inte blivit städat och granen börjar barra redan då den kommit innanför dörren, och julstjärnan i fönstret hänger så förtvivlat snett?
Det kan bli en smärre katastrof, så som det kan bli när livet inte blir vad man tänkt sig. Det kan bli en helg fylld av besvikelser. Det kan hända att en är tröttare efteråt än innan.
Det kan också hända att en tar ett steg tillbaka från alla de där förväntningarna, och funderar över vad som egentligen är viktigt. Kanske kan det vara möjligt att tänka att det blir jul i alla fall, även utan allt det där utanpåverket. Kanske räcker det med ett levande ljus på bordet, en skinkmacka, en rykande kopp kaffe, en stund av stillhet. Kanske går det bra att gå ut en stund i regnet och blicka ut över vattnet. Att bara andas. Andas.
