Jag satt inomhus hela morgonen och förmiddagen och skrev och övade låtar. Och varje gång jag tittade ut, längtade jag efter en långpromenad. Sol över Skutan har liksom den effekten på en. Så efter att jag ätit lunch gav jag mig ut. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – det är en enorm ynnest att kunna förvalta sin egen tid på det sätt jag kan göra nu. Att ta vara på dagsljuset och glimtar av sol och inte behöva vänta tills arbetsdagen är slut och då ut och gå i beckmörker.
Jag har många olika rundor för mina långpromenader, och en av favoriterna är att gå längs älven. Det är något visst med vatten.
Och så känslan, ni vet, när en kommer in och är både lite frusen och lite svettig, och rosig om kinderna och hög på endorfiner, få sätta sig ner med en kopp kaffe vid matbordet. Lyx!