Den här bilden har några år på nacken, sex år tror jag bestämt. Då drev jag, och finaste Gabrielle, Hara Bryggcafé i en vecka. Då bakade vi både tidiga morgnar och sena kvällar för att kunna servera gäster om dagarna. Det var en väldigt fin vecka, som gav mersmak!
Ja, någon gång hoppas jag att jag ska göra det. Jag önskar att mitt liv blir så långt så jag hinner det. Det är så oändligt mycket jag vill hinna med, och att driva ett café är en sådan sak. En sådan längtan. Jag drömmer om en liten lokal med spontade väggar och små runda bord med rödvirutiga dukar och en öppen spis där elden alltid brinner. Jag drömmer om att stiga upp tidigt om morgonen och baka bullar, och sedan ägna resten av dagen åt att servera trevliga gäster. Jag vet att min dröm är lite väl romantiserad, jag fattar att det är ett väldigt slitigt arbete, men det är en mysig dröm att gå omkring och bära på.
Jag gillar verkligen att baka, men jag gör det alldeles för sällan. Kanske kan det vara en nyårsplan – att baka mer. Men idag bakade jag och älskade dottern saffransbullar. Det var en mysig stund med bakningen och levande ljus och julmusik i bakgrunden. Goda blev de också. Det är något visst att äta en nygräddad bulle och dricka en kopp kaffe.
Så, vem vet, en dag slår jag kanske upp dörrarna till mitt alldeles eget café. Då är ni varmt välkomna!
Den dagen ser jag fram emot. Då ska jag komma och fika hos dig. Jag förverkligade min cafédröm, det var några av de bästa åren i mitt liv. Visst var det ett slit men oj så trevligt det var. Jag hade bara öppet under helgerna, förutom sommartid, inte alltid det var så mycket folk men oavsett så var det en härlig tid. Och jag hade spontade väggar och en eld som sprakade i öppna spisen. Där höll jag även samtalskvällar, då jag bjöd in intressanta människor som pratade. Jag höll kurser för långtidssjukskrivna där och höll även en skrivarkurs där. Och en utställning hann jag också med. Det var fint att ha ett eget hus där det fanns hur många möjligheter som helst med ett kreativt flöde.
Det låter helt underbart, Eva, och jag önskar så att jag någon gång hade varit dit! Men tyvärr… Men du bejakade din dröm och din längtan! De är stort!
Jag tror att du hade gillat det 🙂 Ja jag är så glad för att jag vågade ta steget.