V
Varje år väljer niorna i Duveds skola fram vem som ska vara årets Lucia. För två år sedan blev det stort rabalder och enormt kaos när klasskamraterna valde en kille till Lucia. De ville ha honom som Lucia, han ville gärna vara Lucia. Några i skolpersonalen sa att det inte var lämpligt, att eleverna fick göra ett nytt val. Andra vuxna sa att allt nog bara var ett skämt, att niorna bara ville göra ett spex av alltihop. Riks-TV och tidningar hörde av sig och ville förmedla detta omvälvande scenario. Kunde man verkligen ha en kille som Lucia?
Men eleverna själva var fasta i sin övertygelse: Han var den klart mest lämpliga som Lucia – han var en så go och snäll person som ville andra väl. Han var en sådan som spred ljus omkring sig. Men vuxenvärlden vann den striden med argumentet att ”Lucia enligt traditionen ska vara en flicka.”
Jag vet inte hur den killen tog det faktum att han inte fick vara Lucia. Och jag vet inte hur den lilla killen i Åhlénsreklamen tar att han inte längre får vara Lucia. Att hans föräldrar valt att be Åhléns avbryta reklamen på grund av det enorma näthat som fötts kring den reklamen. Jag förstår de föräldrarna så väl, men det är bedrövligt att det ska behöva ske!
Vad är det med människor som sitter vid sina datorer och skriver dessa vidrigheter om ett litet barn? Som uttrycker sina rasistiska åsikter på detta sätt, och hävdar att de ”skyddar våra svenska traditioner.” Vilket jäkla skitsnack! Hur långt ska vi egentligen gå med vårt ”skyddande av svenska traditioner?”
Lucia kan se ut som på bilden ovan. Och en Lucia kan också se ut på alla andra sätt. Jag är så glad över kampanjen #jagärlucia, där människor med olika hudfärg, med olika religion, med olika sätt att leva tar en bild på sig själva i luciakrona. JA! Jag är Lucia. Du är Lucia. Vi kan alla vara Lucia. Hur svårt kan det vara?
Vi behöver mer ljus i den här världen. Vi behöver mer kärlek. Kan inte Lucia få vara en symbol för just det? Det var liksom det som var meningen. ”Vill du att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan”, som Bo Setterlind skrev i sin dikt ”Tänd ljus”. Precis så.
