Jag talade med en person idag, som sa att allhelgonahelgen är den vackraste helg han vet. När höstmörkret vilar tungt över jorden, när gravljusen lyser upp våra kyrkogårdar, när vi på ett särskilt sätt får tänka på våra döda. Jag håller med. Det är en väldigt vacker helg. Och på samma gång en väldigt tung helg. Så mycket av sorg och smärta som blir påtaglig, och kommer upp till ytan.
Men jag tror verkligen att det är nödvändigt att emellanåt låta sorgen och smärtan vara påtaglig. Att den inte ständigt ska skuffas undan till en bortglömd vrå i vår själ. Jag tror vi behöver dagar och stunder då vi tillåter oss svårmodet och frågorna kring livet och döden. Dagar då vi tänker på, och sörjer, alla vi älskat och mist.
På Facebook och Instagram har många av dem jag följer gjort inlägg som handlat om allhelgonahelgen, och om döden. Och många har använt uttrycket ”den som gått före” när de skrivit om någon som dött. Det är ett fint uttryck. Den som gått före. In i döden. In i ett annat sätt att leva. Det är ju den kristna tron: Att döden inte betyder ett slut, utan en början på något nytt.
Så mitt i höstmörkret och svårmodet får vi ändå bära med oss det hoppet: Livet fortsätter. Det gör det. ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
