När jag tog min vandring längs Blomsterstigen i Storlien i fredags, var det ju en vacker sittbänk som gav mig en tankeställare. Lugn i stormen, stod det. Jag har blivit så oändligt mycket bättre på det under det senaste dryga året, men jag märker att det är en bit kvar. Det finns så himla mycket som jag tycker är roligt och meningsfullt, så jag tackar gärna ja till olika förfrågningar. Jag hänger gärna med på saker. Men jag har insett att jag inte kan vara med på allt, hur roligt och meningsfullt det än känns. Jag behöver tid för återhämtning och tid för eftertanke och reflektion.
I eftermiddag åker jag till Härnösand för ett par dagars fortbildning för oss präster i stiftet. Det ser jag fram emot! Men det gör också att den här dagen behöver bli ganska lugn, jag behöver spara på krafterna. Så idag packar jag min väska, gör några förberedelser inför den andakt jag ska hålla på tisdagskvällen, men i övrigt tar jag det lugnt i stormen.
Tog en promenad. Alltså, hur vackert är det? Det har varit minusgrader i natt, och det gör att allt i naturen är helt krispigt. Jag gick gamla vägen västerut och sedan en grusväg ner mot älven, och följde den tillbaka till byn.
Resten av dagen tänker jag läsa, vila och dricka kaffe på bron.
