Jag har skrivit om det här både på facebook och min Instagram, men kan inte låta bli att skriva om det också här. Det är ett minne jag verkligen vill bevara. Och kommer att bevara. Ett sådant där ögonblick då livet bjuder på överraskningar.
Min fina vän Gunilla hörde av sig och sa att hon ville bjuda med mig på lunch. Jag skulle ta med mig en kåsa, en sked och en mugg. Det var allt jag visste. Pirrig och förväntansfull väntade jag på att hon skulle komma och hämta mig. Och det gjorde hon. Men inte bara hon. Hon hade också med sig Birgitta, som var min lärare när jag gick i klass fem. Vi har setts några gånger sedan jag flyttade till Duved, hon har ett fritidshus i trakterna, men det har varit kortare möten. Nu skulle vi få ha en hel eftermiddag tillsammans.
Gunilla körde oss till Ristafallet och där dukade hon upp med fina duken på ett bord. Sedan serverade hon oss kantarellsoppa, kantareller hon själv plockat tillsammans med sin man. Och den var så makalöst god! Till soppan åt vi gott bröd.
Och så pratade vi. Ni vet när det blir sådana där samtal som går ner på djupet direkt. Om de viktiga sakerna i livet. Och jag förundrades över att jag satt där och pratade med den kvinna som en gång var min lärare, och som nu var en jämbördig. Två vuxna kvinnor. Lite hisnande!
Sedan plockade Gunilla fram kaffe och kakor. Och vi fortsatte prata medan vi sippade på kaffet och lyssnade till dånet från Ristafallet. En alldeles magisk eftermiddag. Oförglömlig.
