Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen: Det är något visst med att träna på morgonen. Det är något visst med att ge sig ut när känslan är att alla andra sover. När dagen alldeles snart ska vakna. Jag steg upp strax före sex, satt en kort stund och skrev och drack en kopp kaffe, och gav mig sedan iväg. Lycka är att också ha sin hund med sig!
Vi gick gamla vägen västerut. Det var kallt. Det var nog första morgonen denna höst när jag faktiskt frös. Insåg då hur varm hösten varit hittills. Efter några kilometer vände vi och möttes av den här vyn. Det blev inte världens bästa bild, men den säger ändå något om ljuset som bryter fram.
Jag gick och tankarna flög så som tankarna alltid flyger under mina promenader. Och allt medan jag gick landade min predikan. När jag kom hem kände jag mig lugn inför dagens gudstjänst – predikan var färdigformulerad. Så många sångtexter, krönikor och boksidor som fötts under min morgonträning. Jag tycker det är fascinerande!
Vacker bild! Det är onekligen något särskilt med träning om morgonen. Älskar att ge mig ut och springa när luften är kall och dagen är alldeles ny. Liza
Ja, det är verkligen något visst med morgnar.