Igår började höstterminen. Dottern gick iväg med, tror jag, lika delar missnöje som förväntan. Missnöje över att de sköna sovmorgnarnas tid är över, förväntan inför att träffa alla kamrater igen. Och fröken. Hennes älskade fröken.
Terminen inleddes i Duveds kyrka. Hela skolan var där, från f-klass till nian, och all personal. Det blev en så gripande och betydelsefull stund, och jag som är en så extremt lättrörd människa, stod där längst bark i kyrkan och torkade tårarna. Om och om igen. För lärarna gick fram och presenterade sig och de talade med en sådan stolthet om sitt uppdrag som lärare och om eleverna. Och eleverna jublade. Tänk så bra att lärarna kan få en smula cred, eller i kyrkan fick de massor av cred! Och de förtjänar det! Jag hävdar att läraryrket är världens viktigaste yrke! Läraryrket behöver uppvärderas rejält. Högre löner och högre status! Och tillsammans sjöng vi Jämtlandssången och det fanns en sådan sångglädje och en massa glitter i barnens ögon. Åh, låt dem få ett fint läsår! Nya rektorn talade så varmt om eleverna och om skolan och om vikten av att varje elev ska kunna gå till skolan med glädje utan rädsla. Det ska vara en god miljö i skolan. Ja, låt det få vara det! Sedan dansade alla ut ur kyrkan, dansade för att välkomna ett nytt läsår. Jag fortsatte gråta när jag kom hem. Det var så vackert alltihop. Vackert och viktigt att få inleda ett skolår i glädje som ett firande.
Nu startar också ridskoletiden igen. Ridskolan som är dotterns bästa plats. Här trivs hon så bra! Jag gläds över det, trots att jag själv nästan aldrig sysslat med hästar. Men jag tror det är väldigt bra för både kropp och själ att vara på en ridskola. Dessutom ger det en mycket fin kamratskap. Där umgås de alldeles oavsett vilken by de bor i, vilken skola de går på eller hur gamla de är. Toppen!
