Ja, så satt jag då där på altanen vid vattnet med min kopp kaffe i handen och konstaterade att nu var det sista gången på ett tag. Så många morgnar som jag suttit just där denna sommar, ibland i bikini, ibland i jeans och tröja, någon gång i dunjacka, men alltid med en stark känsla av förnöjsamhet. Alldeles oavsett väder. Och denna sommar kan vi inte klaga på vädret! Jag tycker att det allt som oftast har varit soligt, riktigt varmt, och mössan och vantarna (som alltid finns med i packningen sommar som vinter) har inte åkt på en enda gång.
Ja, så satt jag där och blickade ut över vattnet och vemodet smög sin på. Så där som vemodet smyger sig på när något underbart är på väg mot sitt slut. Inte sorg eller förtvivlan eller så, utan bara ett stillsamt vemod, för dagarna i sjöstugan har varit så bra! Så fina! Så allt igenom minnesvärda. Det bästa är att vi kan återkomma när vi vill. Det är inget definitivt avsked. Och en ny sommar kommer, och all erfarenhet har lärt mig att den kommer fortare än en anar. Tiden går så fort.
Det jag kommer sakna när jag är tillbaka i fjällvärlden, och hösten smyger sig närmare, är sjön och de öppna vidderna. Det är något magiskt i att se en så stor del av himlen. Jag kommer sakna lugnet som bot här, stillheten och tystnaden. Att allt en gör får ta tid. Att göra upp eld för att få vatten till morgonkaffet och till disken. Att stå utomhus och diska och höra vågklucket. Att arbeta med kroppen. Att äta surströmming med vänner på altanen när mörkret sänker sig och det blänker till i vattnet. Att vara så nära familjen som en blir när en bor så här. Böckerna… Sommar i P1 i lurarna…
Stigen som vi springer eller går. Allt det lummiga, gröna, frodiga, vildvuxna.
När vi till sist hade packat in allt i bilen, städat upp efter oss, gjort någon sorts avslut, bestämde vi att vi skulle åka in till stan och äta pizza innan vi drog västerut. Så vi letade oss till Vezzo på Storgatan, och himmel, vilken god pizza jag åt! Med chevre, honung, valnötter och en massa grönsaker.
Sedan åkte vi hem, och den känslan är ju också så god! Att komma hem till sitt hus. Att ha rinnande vatten, att ha en spis, att ha en TV… Att komma hem! Att hänga in kläderna i garderoben, boa in sig i sitt eget bo. Att istället för att betrakta sjön om morgnarna, få betrakta Åreskutan. Att lite stilla vänta in någon sorts vardag igen, några sorts rutiner…
Men i minnet, i vemodets tid, finns bilderna från de ljuvliga solnedgångarna vid sjöstugan.
Ack detta vemod. Jag känner igen mig i dina ord. Även om vi kommer att bo kvar i stugan ett tag till så börjar det kännas att sommaren är slut. Sommaren som har varit så intensiv men också så skön med alla sina soldagar. Jag vill bo kvar här vid skogen, helst hela tiden. Känner inte för att flytta in till lägenheten två trappor upp.
När jag väl har bott in mig brukar det bli bra, det är just den här övergången som känns. Och att de enkla, bekymmerslösa dagarna snart är över. Var sak har sin tid, jag vet. Men visst får man ha sin vemodskänsla när hösten är här? Den hör som till.
Ja, verkligen. Den hör som till.