Vi är hemma igen! Så skönt att vara hemma! Vi boar in oss här hemma. Packar upp, hänger in, plockar, städar, klipper gräs, vattnar blommor, sorterar post. Försöker komma i ordning. Jag rev ut sängkläderna för att bädda med nya, rena som hängt ute på tork i friska luften. När jag bäddade fick jag syn på monogrammet på ett av lakanen. Farmors monogram. Maria, eller Maja som hon kallades, Carlsson.
Jag har valt att sova i farmors lakan. Jag vet att jag tvekade. Borde jag inte hellre lägga undan dem för att vara extra rädd om dem? Men, nej. Jag tror farmor hade önskat att vi sover i hennes lakan. Att de används. Att de inte blir undangömda i ett skåp. Jag betraktar bokstäverna hon broderat, jag betraktar mönstret hon skapat med sina händer. Vilket arbete hon la ner! Vilken omsorg.
Allt detta arbete som farmor, och så många andra kvinnor, lagt ner på handarbeten. Hur de suttit i lampans sken och skapat. Kvinnokraft.
Jag hejdar mig då och då i allt städande och plockande och bara betraktar utsikten från vår altan. Den kommer jag nog aldrig att tröttna på.
Nej den utsikten kan man väl aldrig tröttna på!
Och utsikten förändrar sig ständigt efter väder. Så fascinerande!