Jag sitter vid sjön och funderar. Betraktar vågorna som slår mot land, lyssnar till det porlande, skummande ljudet. Sitter mitt i det vackra, mitt i den bedårande sommaren, och tänker på det fasansfulla som skedde i Nice igår kväll. Kontrasterna. Det vackra livet och det brutalt onda.
Tänker på alla de människor som miste sina liv, på alla de som är skadade, på alla de de sörjer och saknar. På rädslan som breder ut sig.
På ondskan. Hur kan det finnas så mycket ondska i den här världen? Och så frågan som jag som präst ofta får – och som jag ofta själv ställer – om det nu finns en god Gud, hur kan det då finnas så mycket ondska?
Svåra och eviga frågor. Själv ser jag bara ett enda svar, och det är att fortsätta kämpa för det goda, för kärleken och solidariteten. Då är vi Guds händer på jorden. Att fortsätta kämpa, fortsätta tro på det goda, på kärleken, på solidariteten.
Om och om igen landar jag i Stig Dagermans ord:
Världen kan du inte göra om,
Stilla din häftiga själ.
Endast ett kan du göra –
En annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
Att skälva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
Betyder en syster, en broder mer.
